ZtorZillen

Idag var jag på uppföljning hos min specialistläkare.

Sambon deltog även i mötet då det påverkar min fertilitet.

Det handlade kort och gott om PCO:n.

 

Läkaren verkade vara mycket kompetent och kunnig inom just PCO.

Jag bad om råd kring min vikt och påpekade att jag gått upp i vikt sedan förra mötet.

Han bekräftade att det är mycket svårt med PCO eftersom många kvinnor går upp i vikt om de ökar på träningen.

Att musklerna bildas fortare men att fettet inte bränns så som det borde göra. Han tyckte att det var en föråldrad bild av viktnedgång att ge rådet "ät mindre, motionera mer".

 

Han ska i alla fall beställa flera hormonprover, mer djupa prover. Han tyckte förre läkaren bara skrapat på ytan. Som han sa kan det ju vara flera sjukdomar i min kropp, och ju mer man vet ju fler alternativ finns ju till behandling.

Men...han remitterade mig till en "bantningskirurg" för konsultation om Gastric bypass. Jag sa att jag inte var intresserad. Men han ville att jag skulle träffa en läkare om detta i alla fall. Utifrån att jag nu har bekymmer med knäna och haft problem med ryggen tidigare i år och förra året. Han tyckte jag var mycket ung och även om jag har bra värden i det mesta (invärtes) så är det viktigt att se till att jag inte får några bekymmer kring hjärt- och kärlsjukdomar eller diabetes eller andra tjockis-sjukdomar...typ så sa han.

 

Jag blev väldigt glad att det tycktes som att han respekterade mitt val att inte vilja äta medicin när vi försöker bli gravida. Jag behövde inte motivera det mer än att jag inte ville.

En bra läkare...nu får vi se vad detta leder framåt...men kändes skönt att återigen få bekräftat att det faktiskt är möjligt att jag gör saker och ting "rätt" bara det att inte kroppen reagerar som den "borde"...

 

Nu ska jag inte fundera mer på detta...utan ska låta det sjunka in lite och sedan fundera tillsammans med min sambo hur jag ska gå vidare med denna information...

 

Positivt var att blodtrycket och vilopuls var bättre än senaste mötet! Och att mina njur- och levervärden var bra!

Wuhu för en frisk lever och njurar!

Har asont i knät. Va sjukskriven igår. Men gick till jobbet idag.

Testade med lite yoga och det fungerade okej...

Men såååå träligt att ha ont hela tiden.

Var ju hos kuratorn igår.

Vi pratade återigen om barnlöshet. Alternativ och att acceptera "det värsta som kan hända".

Hon menade att om jag kan acceptera det värsta som kan hända, och släpper rädslan, ja, då kommer även stressen att släppa.

Det låter så lätt...men hur ska jag göra detta då?

Som jag sa till henne, är det så olika. En del av mig: intellektet säger mig att livet är inte förstört om vi inte kan få barn. Jag vet att jag fixar det i alla fall. Om jag har tur fixar vi det tillsammans. Men sedan finns det också en del inom mig, emotionellt, som säger: vad är då livet värt? Jag är värdelös som inte kan ge min sambo möjligheten att bli pappa. Möjligheten för oss att bli en familj.

Kuratorn menade då att jag måste tänka hur kroppen faktiskt fungerar.

Att det är miljontals små bitar som ska fungera tillsammans. Och att det är mer normalt att något inte fungerar än att allt är "perfekt". Ex. vissa föds med bara en arm, andra med diabetes, andra med nedsatt hörsel, eller syn...vissa föds som allergiker, andra kan inte få barn, vissa har lättare att bygga muskler, andra att lägga på sig mer vikt...

 

Egentligen är det inte konstigt att det är något som inte "stämmer" i kroppen.

Och när hon sa det kändes det "bra".

Hon gjorde också en liknelse med att gå på gymnasiet. De flesta ungdomars liv består då av bekymmer med lärare och betyg. Men vad betyder det idag? Hur påverkar det mitt liv idag; att jag "bara" fick VG i Matematik C eller att min lärare i spanska tyckte att jag var lat som inte satsade på högsta betyg i hans ämne. Hur påverkar det mig idag? Inte ett dugg!

 

Så hur kommer detta att påverka mig om 10 år? Eller om 5 år?

Kanske är vi då föräldrar eller inte. Men vad hjälper det att idag gå runt och må dåligt över detta?

Vad hjälper det mig idag att ha sömnproblem för att jag inte kan sluta tänka på andra som är gravida och får barn och "lyckas"...?

 

Som sagt. Det är en fight i mitt inre mellan det intellektuella och det emotionella.

Jag försöker att släppa detta nu. Att på riktigt lägga det på hyllan, inte bara säga det.

Jag ska avinstallera min "bli gravid"-app. Jag ska kasta mina ägglossningstest. Vi ska njuta av varandra och njuta av den tid vi har tillsammans, med eller utan en gravidmage. Bara njuta och ta en dag i taget.

Så lättare sagt än gjort. Men ett steg i taget!

Idag var jag lite wild and crazy och följde med min sambo till Eskilstuna när han skulle träna där.

Jag tänkte att jag kunde unna mig själv att ta en liten simtur i deras badhus, jag menar: ombyte förnöjer ju? Eller hur var det man säger?

 

Igår hade jag session nummer 2 med min PT.

Vikt 91, 7 kg. Första delmål: under 90 kg.

Jag är så glad och tacksam att han har tagit an mig, för just nu känns det mesta piss. Både viktminskningsmässigt och träningsmässigt har jag tappat inspirationen. Jag behöver ett mål att sträva mot och något som inte är så fokuserat på bebisverkstaden! Jag är så trött på att bli ifrågasatt om jag verkligen äter som jag borde, om jag verkligen tränar som jag borde...självklart gör jag inte det! Då hade jag inte varit så stor..nu ska det dock bli ändring på detta.

 

PT Anton har nu tagit sig an mig och vi ska träna ungefär varannan vecka i höst. Emellan dessa sessioner/pass så får jag lite läxa. Andningsövningar och pass som jag ska göra ett visst antal gånger per vecka.

 

Eftersom jag gick och gjorde illa mig i knät...eller slog upp en gammal skada i vänstra knät, så blev passet lite annat än vad han tänkt från början. Förra veckan kom vi ju hem från fjällvandring och han tror att det är för mycket vandring som orsakat detta. Framsidan lår har aktiverats för mycket och jag svankar för mycket = obalans = risk för skada = ONT!

 

I lördags kunde jag inte sluta gråta, pga smärtan och alla minnen kopplade till smärtan i knät.
Jag smörjde knät med aloevera heat lotion och sedan hade jag på mitt knäskydd och körde ett pass för överkropp. Det fungerade, ringde Anton och meddelade att jag gjort illa mig tidigare på dagen. Under natten så vaknade jag ett flertal gånger av smärta, men...när jag vaknade på morgonen var jag mest öm.

 

Anton kom hem till mig och vi körde ett kombi-pass.

Det blev ca 45 minuter effektiv träning med 3 minuters vila. Och jag känner att pulsen snabbare går tillbaka till normallägen denna gång än första gången! Så jag är riktigt nöjd med gårdagens träning. Förutom den "vanliga" träningen så fick jag också tips om hur jag ska gå i trappan för att minimera belastningen och risken för att skada knät igen. Fick även tips på rehabträning för knät.

 

Gårdagens träning bevisade för mig själv, ytterligare en gång att jag faktiskt klarar mer än vad jag tror. Speciellt intervallträning. Vi gjorde 10 sekunders aktivitet på crosstrainern (så fort jag kunde), 10 sekunders vila detta upprepade jag 10 gånger. Sedan gjorde vi om träningspasset och sedan avslutade vi med intervallerna igen. Båda gångerna trodde jag verkligen att jag skulle spy och svimma samtidigt, men det gjorde jag inte. Jag klarade det! Även om jag flåsade som en flodhäst när jag låg på min yogamatta för att återfå andningen, så var jag stolt som en tupp. Man kan inte lära sig springa innan man kan gå.

Jag kommer att lyckas och nu tror jag på det också! Jag är så imponerad av mig själv och har blivit inspirerad att fortsätta!

Tack Anton!

Så nu är jag tillbaka i civilisationen. Så att säga.

Jag är -konstigt nog- utvilad och vid gott mod.

Vi har sovit i tält varje natt och vi har ätit mat från vårt trangia-kök.

Sambon hade torkat mat innan avresan, så det blev förvånansvärt god mat, måste jag säga!