ZtorZillen

Så...

Jag fick några kommentarer om att jag kanske borde se på hetsätningen som alkoholism.

Att det är naturligt med återfall och att man kanske aldrig blir helt fri. Suget kommer vara där länge, och att jag bör fokusera på att hitta strategier att hantera det på?

 

Jag har tidigare själv tagit upp detta som att hetsätning kanske är en sjukdom för mig. En obotlig sjukdom.

Och att ett realistiskt sätt att hantera den på är att inte försöka bli fri, så som man kan bli friskförklarad från en influensa. Utan mer som...alkoholism. Den finns där. Latent. DU kommer alltid ha den, den kommer alltid vara en del av mitt liv. Just nu har jag svårt att tro att jag någonsin kommer ha ett normalt tänk kring mat. MEN jag ser att jag har ett bättre sätt att hantera det i dag än jag hade för ett år sedan, eller två år sedan.

 

Jag ser det inte som pessimistiskt att jag kanske får ett återfall eller två inom ett års period. Jag ser det som realistiskt. Jag försöker att lära mig, att det inte är nödvändigt att vara 100% hela tiden. Det är okej att göra "återfall", så länge det inte blir för nära varandra. Att det dröjer längre och längre tid mellan gångerna.

 

Jag har blivit kallad negativ, för att jag ser på detta på det här sättet. För mig är det en överlevnadsinstinkt.

Att besvikenheten får överrumpla mig när det nyss har hänt, men att jag dagen efter kan se på det med "nyktra" ögon och inse att livet inte är över. Jag vet att folk tar illa vid sig när jag jämför så här.

 

Men för mig handlar det verkligen om ett beroende. Jag mår så bra när jag äter fort, mycket och på kort tid. Det är ångestdämpande och skönt. Jag blir lugn. Efteråt kommer äckelkänslorna, jag känner mig ofräsch, smutsig och skamfylld.

 

 

Idag tog jag ytterligare ett steg i riktning mot att bli frisk. Jag pratade med min chef och bad om att få sockerfritt och glutenfritt alternativ på alla arbetsplatsträffar, avdelningsträffar och andra "fira"-fikan, så att säga. Han frågade om jag var glutenintollerant. Jag svarade "ja". Det har visserligen inte konstaterats av en läkare, men jag måste vara ärlig mot mig själv. Gluten sätter igång svåra processer inom mig. Jag får alltid uppsvullen mage när jag äter gluten, även i små mängder. Jag får magknip och inser att nu när jag varit utan gluten en längre tid att jag alltid mått "lite" dåligt. Utan gluten kan jag må bra i magen, men jag kan också må dåligt. Det är inte alltid "lite sådär". Så "ja", jag vill ha andra alternativ. Varför måste jag vara allergisk?

Kan en Zill inte bara få vilja vara mer nyttig och älskvärd mot sig själv?