ZtorZillen

2013-11-09
15:14:39

Tjockisproblem...
Sedan när blev andra tjockisar mitt problem?
Jag har funderat på detta ett tag nu.
Velat fram och tillbaka. Ska jag skriva om detta eller inte?
Är det ens värt att nämnas?
 
Jag ska försöka förklara vart det hela började.
Det var genom jobbet.
Ett hembesök med en god man.
Gode mannen sa till mig, något i stil med; "du är mycket ståndaktig, Z, du kommer tjäna på att ha gått ner i vikt, du kommer leva ett längre och friskare liv"...
"Åh. Ja, tack..det känns bra" Eller något sådant svarade jag...
Det blev tyst ett tag.
 
"Kanske skulle du försöka att prata med din kollega, M"
"Ursäkta?" (jag måttligt förvirrad)
"Ja, hon är ju så enorm. Riktigt sjukligt fet, du borde prata med henne och inspirera henne, hon är ju så ung"
 
Det är alltså min kollega, M, här..hon som jag har skrivit om tidigare. Hon som bara är 23 år och redan har gett upp om kärleken, för att hon tycker att hon är så tjock. Hon som säger att hon mår bra i sin tjockhet, men som i andra andetaget berättar om hur hon kan äta upp en pepparkakssmet i en sittning. Gör man det om man är lycklig och mår bra?
Jag kan inte påstå att jag mådde helt bra, när jag själv betedde mig så.
Samtidigt...
Kan man bara så där "inspirera någon"?
Jag har sagt till henne; jag finns här när du är redo att ta emot hjälp och stöd.
Jag kan träna med dig, lära dig att äta bättre, jag kan finnas där för dig mitt i natten när du vill tröstäta.
Jag finns här.
Men jag kan inte tvinga henne att ta steget. Eller hur? Det måste hon ju ta själv.
 
Det har blivit så tydligt för mig nu. Var det så här min bror kände när han såg på mig för 20 kilo sedan?
Han tittade på mig och såg glöden och viljan, men att det ändå saknades något.
 
Jag vill så gärna dela med mig. Visa vad jag kan och förklara hur jag mår.
Dela med mig och sprida vidare. Hjälpa till.
Men sedan när blev alla tjockisar mitt problem?
Jag vill gärna hjälpa, men kan jag det? Måste de inte hjälpa sig själva? Så som jag själv har gjort?
Hjälpt mig själv?

Kommentarer:

Det spelar ingen roll hur mycket du försöker får henne att vilja gå ned i vikt, att vilja förändra. Hon kommer inte att göra det. Min syster är väldigt överviktig. Sist vägde hon 135 kg. Hon säger att hon vill. Jag har gett henne verktyg som matplanering, kostschema, träningsförslag. Men allt skjuter hon ned. Hon tycker inte om den sorts mat, hon har inga pengar att köpa bra mat, hon har inte tid att träna för hon kan inte gå till gymmet eftersom hon är ensamstående med en son, har inte pengar att gå på gym. Jag ger andra förslag som att träna hemma (det gör ju jag! finns massa bra saker att träna hemma) Hon vill fast ändå inte. Till slut kommer hon att hitta inspirationen och göra det på egen hand och då finns jag där. Precis som du finns för din vän!

Svar: Det som är så tråkigt är när man ser någon man tycker om må dåligt..och jag nu vet att det finns hopp! Det finns ett alternativ!
pcoslife.blogg.se

2013-11-09 @ 16:06:15
#2: Eleonor

Det är inte lätt att försöka få någon att vilja, man måste ju vilja själv annars känner man sig nog bara tvingad och då blir det svårare. Man måste nog komma till den punkt då man verkligen får nog av sig själv helt enkelt.

Jag har också fått frågan - Kan du inte prata lite med henne, du som har gått ned så mycket redan? Visst kan man hjälpa, men först måste personen i fråga bestämma sig på egen hand.

Svar: Jo...så sant som det var sagt...den andra personen måste först själv vilja!
pcoslife.blogg.se

2013-11-10 @ 12:12:29
#3: C

Du har gjort precis rätt! Sagt att du finns där om hon vill/behöver dig - det räcker.
Men man kan ju alltid peppa lite genom att fråga om hon ska med på lunchpromenad, om den än så bara blir 10-20 min ;-)

När jag var EJ inne i mitt sunda tänk så fort någon sa till mig vad/hur jag skulle göra för att gå ner i vikt - blev jag omedvetet "fröken tvärtom" :-(
INGEN ska tala om för mig hur eller vad jag ska göra! Så i mitt fall spelade det ingen roll vem som sa det, jag gjorde tvärtom.... Tyvärr....

/C

Svar: Ja, dessvärre vet jag ju att även jag gjorde så som du säger; "tvärtom"..även om folk i all välmening kom med goda råd!
pcoslife.blogg.se

2013-11-11 @ 20:54:42
#4: Lena

Tyvärr kan man inte hjälpa någon som inte är redo att bli hjälpt. Har själv varit i den sitsen (alltså inte velat bli hjälpt). Det är först när man själv är redo som man kan inspireras av andra/få hjälp. Men bara att du visar att du finns där (utan att bli tjatig) är ju jättebra!

Svar: Nej...det är det som är det tråkiga...det vet jag ju också.jag har ju själv varit som du säger, "på andra sidan"...
pcoslife.blogg.se

2013-11-18 @ 16:20:17
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: