2013-02-05
21:25:22
Dag 95 gruppträff
Dagens tema var motivation.
Kunde inte kommit mer lägligt. Då jag just nu känner noll motivation. Trodde jag.
MEN med min käre coach Tobias klarsynthet, så stämmer det ju inte riktigt. DÅ jag faktiskt tog mig till Nyköping och gick på en gruppträff. Yes. Jag tog mig dit. Jag har skött maten, även om det är svårt så här med alla jvla biverkningar av medicinen. Idag har jag också trappat upp medicineringen till tre gånger per dag.
Hur gick då vägningen, kan man undra...jo du...den gick som så att vågen stannade på 89, 5 kilo.
EGENTLIGEN är jag glad över detta...men det är lite trist att jag gått upp från för två veckor sedan.
Men! Som en annan klok herre sa, gå ett varv runt huset och sedan på toa så är du nere 89,3 kilo igen...
Det ger mig mycket att gå på gruppträffarna insåg jag idag. Det ger energi. Har också funnit en väldigt vänlig själ där också. Idag tog jag äntligen mod till mig och frågade om hennes kontaktuppgifter. Kanske kunde vi träna en dag tillsammans? Hon berättade nämligen att hon skulle vilja börja med badminton, något som även min sambo tjatat om den senaste tiden..då vi skulle kunna få utnyttja hans jobbs lokaler och spela i...
Till saken hör att jag gillar badminton, även om jag bara spelat i skolan..för sisådär..tusen år sedan. Jag har inte heller något vidare bollsinne...men jag menar...det kan ju inte bli värre? Dessutom var det en annan på gruppträffen som sa det underbart enkla tipset: "du måste hitta en motionsform som är kul, något som du inte tänker på som motion, utan bara kul". Kanske kan badminton bli min kul-sport? Vill i alla fall testa innan jag avfärdar tanken.
Berättade också för hela gruppen att jag varit och simmat. Att jag hade liksom snurrat upp mig i onödan att jag var skiträdd och grät innan...men att det gick bra. Ingen brydde sig. Tredje världskriget bröt inte ut. Jag lever fortfarande. Allt är bra! När jag satte ord på min rädsla, insåg jag hur larvigt det varit. Varför har jag stressat upp mig så? Det är ingen fara. Folk har nog med sitt...
Tänk att allt som behövdes, var att jag utmanade min rädsla, satte ord på den och fick en kommentar tillbaka på gruppträffen...
När jag var ny på Itrim..för ca 90 dagar sedan. Då tyckte jag att gruppträffar var bullshit, något jag skulle ge en chans men som jag verkligen inte trodde på. Nu kan jag se varför det fungerar. Varför det är det bästa med Itrim...Det är verkligen roligt att "förstå" vad andras reflektioner gör med ens egna tankesätt.
Tror minsann att jag ska fortsätta simma! Jag menar, det är ju så kul! VAD ska stoppa mig nu? Inga hjärnspöken i alla fall! Är otroligt trött och illamående och yr..men känner mig ändå glad och peppad. Är så glad att jag anmälde mig till Itrim för ca 100 dagar sedan. Är glad att jag gav gruppträffarna en chans!
I morgon har jag också 12 veckors uppföljning...höres!
Kommentarer:
#2:
Malin-Charlotta
Nu när du läser/skriver det här kanske du ser hur mycket som hänt med dig...på allvar!
Svar:
pcoslife.blogg.se
Kommentera inlägget här:
Vilket underbart inlägg! Så himla kul att du hittar energi och kraft att göra sån´t som är läskigt och även att hitta vad som är kul för dig! :) :)