ZtorZillen

Igår åt jag en kebabrulle. 

Nja, inte en hel. En halv kebabrulle. 

Detta är faktiskt ett mindre mirakel. 

Jag och sambon skulle ut å äta. Han tog pizza och jag stod och funderade på om jag skulle våga äta en rulle eller om jag skulle ta en sallad.

Valet föll på rullen. Med kebab. Oj va gott det var.

Men efter ca 50% av rullen sa jag till sambon; "jag undrar om man får ta hem resten, jag orkar inte mera".

Sagt och gjort vi gick därifrån mätta och glada. Med en halv kebabrulle i en plastpåse.

Sambon sa på vägen hem att han var riktigt stolt över mig.

Jaså?

Han menade på att det är något som förändrats i mig, på dessa 106 dagar. (eller 105 var det)

Vidare berättade han att detta hade jag ALDRIG gjort innan Itrim. 

Jag fattade fortfarande verkligen inte vad han pratade om.

Han fortsatte: du lämnade KEBAB, du åt inte- du slutade innan du blev mätt. DU är nöjd och det räckte.

Det är sant. 

Det var inte jag, så brukade inte JAG bete mig kring mat.

Men nu gjorde jag det! JAG gjorde detta.

Nu ÄR det jag.

En Zill med kontroll. En tjej som kan äta allt, men inte alltid...

Som så många brukar säga och som jag tidigare har föraktat (jo, det är sant)

Jag har hatat folk som sagt sådär tidigare.

Nu börjar jag bli som dom.

En av de där som kan.

Jag kan!