Har jag berättat om min stora svaghet? Då pratar jag inte om chips, popcorn eller något annat salt..eller vitt bröd...utan mer generellt? Frukost. Det är djävulens påfund.
Av någon anledning så har jag alltid haft svårt för frukost. Inte svårt att äta, tvärtom. Jätteduktig på att äta. Överäta. Överäta mycket. Min sambo är mitt livs bästa bollplank. Nu förtiden bollar vi inte så mycket mat. Det gjorde vi mer förr. Nu skriver jag av mig det mesta, dels på bloggen och dels på datorn, mer privat...
I alla fall. Vi konstaterade i helgen att vårat matbeteende har förändrats ganska mycket sedan vi träffades första gången. De han tyckte var mest roligt att se en förändring hos mig var just med frukosten. I början då vi träffades påpekade han ofta att jag åt på morgonen som om mitt liv hängde på det. Och på något vis tror jag också att det gjorde det. Jag vill påstå att jag i min hjärna var övertygad om att jag måste ha mat, direkt på morgonen. Att jag blir svag om jag inte får mat direkt. Och mycket. Naturligtvis. Idag. Fyra år och sex månader senare. Så ser jag på frukosten med andra ögon. Jag kan gå en promenad innan jag äter. Det finns ingen panikångest eller panikkänslor över att det måste gå fort och att det måste vara mycket. Ibland äter jag ägg, ibland macka, ibland gröt, ibland välling ibland te eller kaffe med frukt eller yoghurt. Favoriten är fortfarande fil.
Åter till ämnet. Detta är något jag har hållit i schack. Mer eller mindre nu...de senaste åren. Något jag är stolt över.
MEN! Idag. Nu på hotellet. Det är frukostbuffé. Imorse kände jag den välbekanta ångesten och paniken. Jag överåt. Åt tills jag fick ont i magen. Inte hetsåt...eller kanske...det var inte så mycket kalorier som det är med en hetsätning...men jag tappade kontrollen. Skit i vad vi kallar det. Jag fick som för mig att all mat skulle försvinna och att jag var tvungen att äta. Annars skulle något tråkigt/dumt hända. Ingen logik alls, jag vet. Men just då fanns ingen logik.
Beteendet gjorde mig rädd. Är jag på väg till gamla beteendemönster nu? Kommer jag gå upp all vikt igen, bara för detta? Straffar jag mig själv för att jag inte anser att jag är värd att lyckas? Vad händer nu? Blir det värre nästa frukost?
Lunch- och middagsbuffén gick bra. Mycket bra. Men jag är fortfarande rädd. Rädd för alla känslor som kom upp i morse och rädd för att jag känner mig så ensam och övergiven i detta. Har svårt att sortera mina tankar och vad som är "verkligt" och "fantasi". Exempelvis känner jag mig tjock, oälskad, rädd, ensam, övergiven osv. Logiskt vet jag att jag inte är ensam, fast samtidigt kommer tvivlet...hur kan jag veta det?
Tror inte du är på väg tillbaks i någon stört beteendemönster. du är ju väldigt på det klara med vad du håller på med. Grymt imponerad! att göra undantag någon gång ibland, eller att man väljer fel gör fel är faktiskt ingen fara.
Du är grym! Bara så du vet det!