ZtorZillen

2012-08-03
20:56:02

Afghanistan och dess förlorade barn...
 
Man kan ha många åsikter om Afghanistan och afghaner. Innan jag började jobba med ensamkommande flyktingbarn för snart två år sedan, så hade jag nog mest den åsikten att dom bråkar och verkar aldrig ge sig...tyckte nog i allmänhet att de var jobbiga, vart jag fått den åsikten ifrån vet jag inte...men bråkiga hade jag fått för mig att de var, afghanerna... Idag vill jag dela med mig av en händelse som berörde mig djupt och som jag kommer ta med mig i framtiden.
 
Nu har jag ju lite mer nyanserad bild av både afghaner och Afghanistan. Jag har haft förmånen att jobba med väldigt många unga herrar (17-21 år) och pojkar (12-16 år). Som visar på många likheter och har lärt mig otroligt mycket om deras kultur, men också -naturligtvis- olikheter. Jag vet jag har skrivit tidigare om det här med afghaner och deras "sätt att vara". Jag gillar etnologi och socialantropologi..och hur kultur påverkar vårat sätt. I alla fall. De afghaner jag har mött har i stort sätt allihop haft svårt att be om hjälp. Speciellt av en kvinna, inte på grund av någon konstig kvinnosyn (jovisst, en del av dem har det också, men långt ifrån alla) utan mer på grund av att det inte vill vara till besvär. Det får jag ofta höra. De lider ofta i tysthet..och det tar tid innan de kanske vågar och vill berätta om saker de varit med om.
 
Idag fick jag en ilsken blick av en av mina yngre afghaner, nyss fyllda 16 år. Han är väldigt ung på många sätt men också lite lillgammal. Jag frågade vad som stod på. Han svarade "dom sa du sluta, lämna mig?". Ja, det stämmer sa jag, jag ska sluta jobba här och flytta till södra Sverige (allt söder om Gävle är södra Sverige, här uppe). Då han verkade mycket upprörd beställde jag en tolk för att prata ut om detta (killen har bara varit i Sverige i 6 månader). Vi pratade länge..han berättade att det känndes som om så fort han började gilla någon människa så dog denne eller övergav honom. Han berättade att jag symboliserade hans svenska familj, jag har varit den som funnits med som "hans" person från dess att han landade i norrland med flyget tills idag. Vi har pratat om skola, fritid, mardrömmar, våld, död, familj och framtid. Han grät mer och mer under samtalet och det gjorde ont i mig, samtidigt som jag blev glad att jag gjort så starkt intryck på en annan individ. Jag sa också det till honom, att hans tårar berör mig djupt. Och om han vill så vill jag fortsätta att vara en del av hans liv. Jag tror nämligen inte att relationer kan avslutas, utan ändra form och färg...vissa bleknar bort och man glömmer dem. Men även om en person dör, kvarstår relationen, det är i alla fall min filosofi.
 
Jag känner det är en fin balansgång här. Vad ska jag göra? Hur kan jag mildra hans sorg, ska jag göra det? Ska jag klippa banden helt och låta någon annan lappa ihop denna redan så trasiga unga kille. Han är så liten. Så liten och skadad djupt i själen...Han blev i alla fall lugnad när jag berättade att vi kunde vara vänner på facebook. Han slutade gråta. Han frågade om han gjort något som orsakade att jag skulle flytta, jag förklarade att det var ett personligt beslut och att det bland annat berodde på att jag ville komma nära min familj. Han gav då som förslag att min familj (min mamma och pappa) fick bo på hans rum. Åh. Han fick en stor och varm kram efter mötet. Han sa att det nu kändes lite bättre. Kan man göra annat än att smälta lite i själen?
 

Kommentarer:
#1: Linda

Men lilla gubben <3 vad bra att ni kan vara vänner på fb, jag håller med det var djupt rörande

2012-08-04 @ 01:31:15
#2: Anna

Jag hamnar in liknande problem som lärare, med elever som behöver stöd utanför vad jag egentligen kan ge. Jag får ofta frågor om fb, eller om mitt privata nummer... Det enda råd jag kan ge är att du själv måste sätta din gräns. Jag har ofta valt att inte bli vänner på fb eller ge mitt nummer, eftersom jag är en annan person privat än när jag jobbar. Jag mår inte bra av att mixa de två. Därav inte sagt att det inte kan vara annorlunda för dig. Jag tror det viktigaste här är att du följer din magkänsla!

Svar: Ja, jag vet. Jag är inte speciellt privat på min facebook, därför tycker jag det är okej på ett annat sätt om jag varit privat. Mitt privata telefonnummer har jag inte gett ut och det känner jag inte heller att jag ska. Inte som situationen ser ut nu i alla fall.
pcoslife.blogg.se

2012-08-04 @ 09:29:07
#3: Minendie

Vilken rörande historia. Jag hoppas att det kommer gå bra för honom och att han kan känna trygghet i situationen.

Svar: Det hoppas jag också...
pcoslife.blogg.se

2012-08-04 @ 15:44:11
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: